Back in town!
Fasen va mycket saker man glömmer bort! Massa mysiga stunder (och lite halvsjuka) som bara inte får plats i min hjärna...Det faktum att det var den bästa tiden i mitt liv verkar tydligen inte hjälpa för jag minns ändå inte. Det jag dock kommer ihåg är hela känslan av att allt är perfekt...man har sina vänner NÄRA och man känner sej trygg och säker hela tiden. Även om allt kanske inte var så säkert då, och att rädslan för att bli ledsen låg och tryckte under ytan så var jag ändå säker på att allt var som det skulle vara.
Om jag kunde skulle jag vilja leva om de två sista åren på gymnasiet!! Det finns så mycket som jag ångrar att jag aldrig gjorde, men inget som jag faktiskt ångrar att jag gjorde. Det finns en del skit i bagaget...men vad spelar det för roll idag? Inget skulle nog ha blivit som det har blivit idag om jag inte hade gjort alla mina "misstag" och alla vunnit alla mina segrar just då. Jag saknar den tiden något sjuk mycket ä´ven om jag älskar att leva i den period av mitt liv jag befinner mej nu. Det finns alltid en längtan tillbaka men den kommer aldrig vara något negativt utan bara en påminnelse om vad skönt det kan vara att leva. Det ger faktiskt också en vilja utan dess like att ta sej framåt och uppnå meningen med mej!
Jag undrar över hur det känns att leva i en värld där allt verkar vara helt svart...Där endast det som är på låtsas är ljust. När en person som lever i totalt mörker visar t ex glädje kanske det är den enda ljusa studen personen har på en dag...och frågan är om glädjen är på riktigt? Hur kan man få andra att tro att det finns ett ljus för alla när man lever i evig natt. Jag vet inte ens om ett sånt mörker kan kallas för natt...för nätter är egentligen en vacker och ljus plats om man har förmågan att se det. För mej är faktiskt de flesta nätter fyllda med stjärnor, och det spelar ingen roll hur mycket det regnar just dessa nätter för vill jag se stjärnor så är jag så pass lycklig att jag gör det.
Hur gör man för att dra upp dessa personer ur deras totala mörker? Det är inte rättvist att vissa får vara hur glada som helst samtidigt som vissa inte kan bli glada alls...vart hittar de "glada" sin motivation som de "grå" inte kan se? Det måste gå...men det är inte bara upp till mej...och det vet jag mycket väl...jag bara undrar...
