DandrikkMuskelberger

Efter att vi firat Saras 23-årsdag satt jag Becka, Camilla, David, Josef å Emil kvar ett tag och pratade skit. Och under allt detta skitprat som förmodligen var framkallat av en massa tårta en skvätt kaffe och något glas vin sa Camilla något som fick mig att fundera. Hon  påstod att jag var kräsen vad det gäller pojkvänner! Om jag ska vara ärlig har jag faktiskt aldrig sett mig själv som särskilt kräsen men eftersom hon trodde att det kanske var anledningen till mitt ack så obefintliga kärleksliv är det i alla fall värt att fundera på. För att reda ut denna anklageslse så måste jag juh ha något att analysera så jag väljer att fundera över våren och sommarens spänningar som inte heller dom har lett en millimeter längre än precis till slutet av dejtingstadiet.
     Den första var en mycket trevlig och bra kille som jag hade jättekul tillsammans med men när det började luta mot att det faktiskt kunde bli något slog hela jag tvärt och sa att jag inte var kär och att jag förmodligen inte kunde bli det heller. Jag beklagade mej mycket då jag tyckte att den här pojken var en som jag nog skulle ha trivts mycket bra med...om jag hade blivit kär. I ett försök att övertyga mej själv om att jag hade gjort rätt lyckades jag klämma fram några fel hos honom och därmed så blev jag helt säker på att han inte var något pojkvänsmaterial för mej! Felen jag kunde komma på var att han gick lite (mycket lite, typ obefintligt) konstigt, att han var osäker (vilket säkert kunde ha varit min osäkerhet som speglade sej i honom) och...jag kan inte komma på något mer. Det jobbiga är att i det här fallet kan jag i alla fall se att det faktiskt var lilla kräsna Sandra som sa stopp för att det kunde bli något mer! Typiskt...
     Det andra fallet var en pojke som jag känner lite sedan innan och honom föll jag faktiskt för! Men allt eftersom tiden gick så började jag tycka att det gick lite för långsamt och hela situationen blev bara för jobbig eftersom jag vill veta ganska direkt om det var något att lägga tid och energi på eller inte. Jag frågade aldrig utan försökte tolka de signaler han sände ut (troligen helt omedvetet) och det jag fick fram var att signalerna varierade från dag till dag. då bestämde jag mej för att han inte visste och jag tyckte då att om man inte vet så är det något som inte är rätt. Jag tog det för vad det var just då men känslomässigt så lämnade jag mej det "förhållandet" bakom mej. Jag vill juh inte vara lär i någon som inte är kär i mej, och det var jag juh faktiskt så jag hade tolkat situationen. Efterår kan jag komma på en massa saker som inte skulle ha fungerat mellan oss...till exempel avståndet. Men nu när jag försöker att behandla de anklagelser jag fick igår så är det ett så himla dumt argument! I det här fallet var jag nog dock inte kräsen...utan snarare lite rädd...det var för mycket på spel och jag visste att risken för att jag och andra skulle bli ledsna var allt för stor. Jag tog lättaste vägen ut och lämnade mitt hjärta nånstans på vägen...kanske i hopp om att han skulle hitta det, plocka upp det och göra något bra av det. Men hittills har det inte hänt...
     Hittills har jag hittat ett fall av att vara kräsen och ett som inte berodde på något sånt. Så frågan kvarstår fortfarande...är jag kräsen? Jag tror att jag blir det om jag inte känner ömsesidigt gillande från första början, alltså gillande som i att jag är mycket intresserad av dej och du är mycket intresserad av mej. Jag behöver inte bli kär på en störtsekund men jag ger det heller inte chansen förrän jag vet att jag har en chans. Jag tror att det är min överlevnadsinstinkt som sätter käppar i hjulet för mej...jag vill inte bli ledsen för något som inte var värt något och därför går jag inte djupare än vad jag ser att den andra gör. Jag har nog utvecklat kräsenhet...:)...TYPISKT!!