Sanning eller lögn?!
Så tokigt det kan bli ibland! Saker man aldrig hade förväntat sej händer faktiskt ibland, och det är jättesvårt att inse att det faktiskt händer?
Är det möjligt att jag har funnit sådan glädje i någon som innerst inne är så ledsen? Är det möjligt att jag faktiskt kan göra någon skillnad? Är det möjligt att ens vara så ledsen?
Jag tror att varje människas liv är uppbyggt av stora och små byggstenar. Dessa byggstenar kan både vara personer och materiella ting, som en vän eller vad som helst, en dator kanske. Det som faktiskt är av betydelse med detta är att om man ser till de byggstenar som utgörs av andra människor så har de oftast mycket olika egenskaper. Man har någon som fungerar som en stöttepelare, någon som fungerar som en glädje, någon som fungerar som en party människa? men dessa byggstenar fungerar inte heller utan varandra. Man kan inte bara ha en stöttepelare om inte man kan finna glädjen någonstans för hur ska man då ta sej vidare från den punkt där man behöver stöd till den punkt där man faktiskt klarar sej bra själv?men inte ensam?
Jag och Niklas förde en diskussion idag om olika människors problem. Som exempel kan jag idag säga att mitt enda problem som jag kan komma på är hur jag ska klara mina två tentor som jag har kvar sen i våras, medan Niklas problem var av en något värre karaktär. Men i mina ögon så är juh alltid mitt problem värst för mej för det är egentligen det enda problem som jag upplever personligen. I min värld så är juh det värst men för någon annan så finns det säkert tusen gånger värre saker att bekymra sej över. Det har hänt att jag har beklagat mej över att jag har blivit så mycket tjockare än vad jag har varit och då brukar min mamma alltid köra med argumentet att jag faktiskt inte väger över 100 kilo som många andra gör. Men i det läget så skiter väl jag i det? för just då är det jättesynd om mej som har gått upp så mycket i vikt, inte om någon annan!! Det är absolut inte så att jag inte bryr mej om andra. För om någon i min närhet har problem så kommer dessa strax att omvandlas till mina problem också? för ingen vill juh se en kompis må dåligt. Men som sagt, då har jag gjort det till mitt problem (också) och därför ökar graden på jävlighet med ganska många snäpp.
En människas instinkt är att överleva och vi gör det på de mest dolda och hemska sätten. Och när man får insikt om vad det är man faktiskt gör för att må bra eller dåligt så är det skrämmande hur dåliga argument man kan har för att tillåta sej själv att agera som en idiot. Jag lever i förhoppning om att alla är som mej vad det gäller detta, även om det är en helt ny insikt för min del. Jag hoppas så mycket att jag snart börjar tro på det i alla fall.
Jag kan bara inte vara den enda?(Se! Jag har gjort det här till mitt problem?)
