Tillit!
Jag är en person som verkligen litar på att människor som säger sig kunna saker och ting verkligen kan det också. Jag skulle inte kalla mig naiv men eventuellt något godtrogen (är det någon skillnad?), jag litar på människor men inte hur som helst och var som helst. Några som jag verkligen litar på och har stor tilltro till är läkare! Jag litar på att om jag går till en läkare ska han eller hon göra det absolut bästa de kan för mig, vilket jag tror att de flesta läkare gör. Problemet kommer egentligen nu: jag tror att om jag går till en läkare och är en duktig patient så kommer läkaren i fråga att lösa mitt problem relativt omgående och på ett bra sätt. Denna syn har dock ändrats en aning idag...
Jag var nyss på återbesök för min stämbandsoperation och jag kan väl inte annat säga än att jag var mycket positivt inställd till att gå dit, att få reda på att allt var bra nu eftersom det känns så bra. Som ni säkert redan har fattat så gav undersökningen inte riktigt det svar jag ville ha. Min "grej" på det ena stämbandet har redan börjat växa tillbaka ganska mycket. Nu ska jag få gå hos logoped och få lära mig att prata... det kommer aldrig att gå!
Jag är skitbesviken på resultatet, framförallt eftersom jag tror att läkare löser allt och det ganska snabbt. Jag antar att det inte hjälpte att jag var en duktig patient till en duktig läkare...
Jag har varit hos logoped för några år sedan (två gånger) för samma problem som nu och jag kan inte på något sätt se hur dessa möten kommer kunna hjälpa mig och min stackars röst. Att sitta och försöka producera ljud (vokaler) på ett så bra sätt som möjligt och lära mig hur det låter när det låter bra och hur jag ska göra för att få det att låta så kan väl kanske gå men hur i hela Jan Petters trädgårdar ska jag kunna ändra mitt sätt att prata?! Jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket jag vet om hur man ska prata för att sedan göra det, i alla lägen och jämt är en helt annan sak. Jag är skitnegativ och räknar med att låta som Caroline af Ugglas ígen inom tre månader!
Fine att alla tycker att det är snyggt att ha en hes röst men jag vill kunna sjunga, kunna prata med ton och inte bara en massa väs (som när det är som värst) och kunna jobba som lärare utan att rösten är slut efter endast några få år av heltidsarbete.
Det löjliga är att jag känner mig arg och besviken på läkaren (han har juh ändå gjort sitt bästa!), förbaskad på min kropp (med kassa stämband och ett galet jobbigt anfall av migrän i näsan!) och tjurig på alla löjliga logopeder (som gör ett skitbra jobb och vars metoder hjälper en massa människor!). Jag är fånig just nu, jag vet (befogat eller ej)!
Nu ska jag gott mig i andras problem... Desperate Housewives here I come!
Jag var nyss på återbesök för min stämbandsoperation och jag kan väl inte annat säga än att jag var mycket positivt inställd till att gå dit, att få reda på att allt var bra nu eftersom det känns så bra. Som ni säkert redan har fattat så gav undersökningen inte riktigt det svar jag ville ha. Min "grej" på det ena stämbandet har redan börjat växa tillbaka ganska mycket. Nu ska jag få gå hos logoped och få lära mig att prata... det kommer aldrig att gå!
Jag är skitbesviken på resultatet, framförallt eftersom jag tror att läkare löser allt och det ganska snabbt. Jag antar att det inte hjälpte att jag var en duktig patient till en duktig läkare...
Jag har varit hos logoped för några år sedan (två gånger) för samma problem som nu och jag kan inte på något sätt se hur dessa möten kommer kunna hjälpa mig och min stackars röst. Att sitta och försöka producera ljud (vokaler) på ett så bra sätt som möjligt och lära mig hur det låter när det låter bra och hur jag ska göra för att få det att låta så kan väl kanske gå men hur i hela Jan Petters trädgårdar ska jag kunna ändra mitt sätt att prata?! Jag tror inte att det spelar någon roll hur mycket jag vet om hur man ska prata för att sedan göra det, i alla lägen och jämt är en helt annan sak. Jag är skitnegativ och räknar med att låta som Caroline af Ugglas ígen inom tre månader!
Fine att alla tycker att det är snyggt att ha en hes röst men jag vill kunna sjunga, kunna prata med ton och inte bara en massa väs (som när det är som värst) och kunna jobba som lärare utan att rösten är slut efter endast några få år av heltidsarbete.
Det löjliga är att jag känner mig arg och besviken på läkaren (han har juh ändå gjort sitt bästa!), förbaskad på min kropp (med kassa stämband och ett galet jobbigt anfall av migrän i näsan!) och tjurig på alla löjliga logopeder (som gör ett skitbra jobb och vars metoder hjälper en massa människor!). Jag är fånig just nu, jag vet (befogat eller ej)!
Nu ska jag gott mig i andras problem... Desperate Housewives here I come!
Kommentarer
Trackback
