DandrikkMuskelberger

Det första jag tänkte när jag såg Algot för första gången var: "Vad perfekt med en liten lillebror!". Det kändes så rätt! Det var ju helt självklart att det var han som skulle komma till oss. Det andra jag tänkte var (till skillnad från förlossningen med Benjamin): "Detta gör jag aldrig mer om!". Det tredje jag tänkte var: "Skulle jag någonsin föda barn igen så ska jag fan i mig ha epidural!" 

 

Varför kändes nu denna förlossning så mycket värre (Med Benjamin hade jag ju värkar var tionde minut i tre dygn)? Jag tror att jag verkligen hade trott att det skulle gå på typ 5 timmar, som för alla andra omföderskor jag pratat med. Jag har som bekant inget tålamod och har man inte det så är 12 timmar en lååång tid. 

 

En annan sak som jag tror gjorde att det kändes jobbigare var att vi åkte in till förlossningen för tidigt. Det hade varit bättre för mig att vara hemma och slappa i min bekväma hemma miljö (som under Benjamins förlossning) och sen åka in när det började dra ihop sig och bli riktigt ont. Hade det funnits plats i Linköping hade jag inte åkt in på många timmar men när vi nu skulle till Norrköping vågade jag inte chansa. Nu när vi ändå var på sjukhus tyckte jag att det kunde vara lika så bra att jag fick lustgas direkt. Detta resulterade i att jag inte hann plågas nog mycket innan jag fick smärtlindring, att jag sen inte tyckte att den fungerade. Hade jag haft riktigt ont innan jag fick lustgas hade jag nog trott att den hjälpte jättemycket och inte vågat testa att ta några värkar utan den. Jag glömde förresten att barnmorskan till slut övertalade mig att använda lustgasen igen (typ 30 minuter innan krystvärkarna började). Jag tyckte fortfarande inte att det hjälpte men jag mådde inte dåligt av den längre och tänkte att barnmorskan säkert vet vad som är bäst för mig. 

 

När Algot var 6 timmar gick han igenom läkarbesiktningen och vi fick åka hem. Jag trivs inte på sjukhus och ville därför åka hem direkt. Jag är inte rädd eller mår dåligt av att vara där men jag föredrar att få lära känna min nyaste skatt i mitt trygga, lugna hem.

 

Så, vad har jag "lärt" mig av denna förlossning? 

1. Åk inte in till förlossningen för tidigt.

2. Smärtlindra inte förrän det verkligen behövs.

3. Även om man varit vaken i nästan ett och ett halvt dygn så är det omöjligt att somna när man väl fått sin bebis i armarna. Jag somnade inte förrän sent på kvällen, trots att han föddes på morgonen. 

4. Varför ha ont när man inte måste? Be om epidural och låt dig själv vila (många sover ju till och med en stund). Jag känner ju dock mig själv och är ganska säker på att om jag någon gång skulle föda barn igen så kommer jag ligga där och ha skitont och vägra epidural för så dum är jag. Barnmorskan och undersköterska sa att jag var så stark och duktig och jag svarade uppgivet att jag bara är en stor vrång idiot. 

 

Nu ska jag fira att jag äntligen fått detta nedskrivet med en stor skål glass med strössel och chokladsås. :)

 

Jag tänkte att jag, mest ändå för min egen del, ska försöka sammanfatta förlossningen med Algot. Så, here we go!

 

Någon gång vid 3-rycket på eftermiddagen pratade jag med Bekka i telefon. Under samtalet började jag känna av några obekväma värkar men de var bara obekväma, inte onda. Erik höll på med något (byggde staket eller något, jag kommer inte riktigt ihåg) så jag tänkte att det är bäst att hitta på något med Benjamin, något som jag orkade (inte köra hjullastare på golvet). Vi startade därför ett tigerkakebak. Förvärkarna fortsatte att komma men var fortfarande inte speciellt onda eller täta. Egentligen borde jag väl ha gått och vilat men jag var livrädd för att värkarna skulle avta om jag la mig ner och tog det lugnt så jag grejade på. Värkarna började väl komma något tätare någon gång under tidig kväll och då ringde Erik till svärföräldrarna, så att de skulle vara förberedda ifall de skulle behöva komma. När värkarna inte hade avtagit vid 21 ringde vi återigen till Eriks föräldrar och sa att de nog kunde komma om ett tag. Ingen brådska men det kändes ändå bra om de kunde ta sig till oss i lugn och ro. De kom väl vid 23-tiden och jag var glad och mådde jättebra. Vi satt alla i soffan och tittade på tv och pratade skit (raka motsatsen mot hur jag trodde att jag skulle reagera). Vid midnatt (de flesta tider är bara höftade för jag kommer inte ihåg) ringde jag förlossningen och kollade läget. Tur var väl det för på förlossningen i Linköping var det fullt och vi blev hänvisade till Norrköping. Anledningen till att jag ringde förlossningen innan jag tyckte att värkarna var jobbiga, var just för att jag kände på mig att det skulle vara fullt och att jag inte ville åka till Norrköping i panik om så skulle vara fallet. Efter att ha pratat med Norrköping tog jag, på inrådan, ett par Panodil för att se om värkarna lugnade sig. Då de inte hade gjort det efter över en timme bestämde vi oss för att åka.

 

Värkarna var nu onda men jag var fortfarande glad och mådde bra. Värkarna kom ungefär var femte minut men var inte helt regelbundna  tid. Med Benjamin blev aldrig värkarna helt regelbundna och de kom ju aldrig tätare än med 10 minuters mellanrum så därför var jag lite orolig för hur långt förlossningen hade kommit och om det helt plötsligt skulle bli jättebrådis. I efterhand ångrar jag att vi åkte in så tidigt för jag tror att det var det som gjorde att den här förlossningen kändes värre än den med Benjamin.

 

01.21 (tjuvkikade i min journal) kom vi till förlossningen i Norrköping och det konstaterades att jag var 3 cm öppen och att jag hade starka och fina värkar. Jag blev skitbesviken! Jag visste ju egentligen att jag inte hade kommit längre och vi skulle få stanna så det var inget med det, men den "perfekta patienten" gillar inte att komma till en förlossningsavdelning endast 3 cm öppen. Jag skämdes också för att jag inte ens kunde låtsas att jag mådde dåligt för att jag kände mig stark och peppade på att genomföra en perfekt förlossning.

 

Jag fick i alla fall lustgas, för jag tyckte väl att det var lika bra att ha det. Det här tror jag var misstag nummer 2. Av lustgasen blev jag bara yr, jag hade väl inte nog ont, och jag var för med i matchen så jag tyckte bara att gasen smakade stall och var allmänt blä. Efter ett tag testade jag några värkar utan lustgas och konstaterade att de inte gjorde ondare än de med lustgas så efter det körde jag förlossning naturell (dvs. utan smärtlindring). Jag är en idiot! Jag rekommenderar inte någon att göra det. Varför i hela friden ska man ha skitont om man inte måste!? Jag var så arg på mig själv över att jag var en idiot och arg för att inget fungerade så när sköterskan vid 05.30 erbjuder epidural gråter jag och tackar nej. Ni känner ju mig... det är inte en helt otrolig situation jag skapade för mig själv. :) Värkarna kommer nu med 10 minuters mellanrum! Är jag kass på att ha tätt mellan värkarna eller vad är det?! 

 

Vid halv 8 tar sköterskan hål på fosterhinnan så att vattnet går. Värkarna blir mer intensiva men det är inte det som jag tycker är jobbigt, utan det som är jobbigt är att jag nu dygnat och är så trött att det enda jag önskar är att få sova. Jag vet att jag säger det fler gånger under förlossningen (när barnmorskan försöker övertala mig att använda lustgas igen) att det inte är smärtan som är jobbig utan bara att jag är så trött att jag inte ens kan öppna ögonen. Halv 9 får jag värkförstärkande dropp för att Algot fortfarande ligger högt upp i bäckenet. Barnmorskan och undersköterskan vänder runt mig i sängen för att att han ska få hjälp att vrida sig ner i bäckenet. Jag talar om att jag inte kan vända mig och de svarar bara att det bara är att vara så god att göra det ändå. 9.00 har de skrivit en anteckning om att jag fått krystvärkar och 9.11 är han född. 

 

Inlägget blir sååå himla långt att jag fortsätter med reflektioner i ett nytt inlägg. :)