Kräsen??
Den första var en mycket trevlig och bra kille som jag hade jättekul tillsammans med men när det började luta mot att det faktiskt kunde bli något slog hela jag tvärt och sa att jag inte var kär och att jag förmodligen inte kunde bli det heller. Jag beklagade mej mycket då jag tyckte att den här pojken var en som jag nog skulle ha trivts mycket bra med...om jag hade blivit kär. I ett försök att övertyga mej själv om att jag hade gjort rätt lyckades jag klämma fram några fel hos honom och därmed så blev jag helt säker på att han inte var något pojkvänsmaterial för mej! Felen jag kunde komma på var att han gick lite (mycket lite, typ obefintligt) konstigt, att han var osäker (vilket säkert kunde ha varit min osäkerhet som speglade sej i honom) och...jag kan inte komma på något mer. Det jobbiga är att i det här fallet kan jag i alla fall se att det faktiskt var lilla kräsna Sandra som sa stopp för att det kunde bli något mer! Typiskt...
Det andra fallet var en pojke som jag känner lite sedan innan och honom föll jag faktiskt för! Men allt eftersom tiden gick så började jag tycka att det gick lite för långsamt och hela situationen blev bara för jobbig eftersom jag vill veta ganska direkt om det var något att lägga tid och energi på eller inte. Jag frågade aldrig utan försökte tolka de signaler han sände ut (troligen helt omedvetet) och det jag fick fram var att signalerna varierade från dag till dag. då bestämde jag mej för att han inte visste och jag tyckte då att om man inte vet så är det något som inte är rätt. Jag tog det för vad det var just då men känslomässigt så lämnade jag mej det "förhållandet" bakom mej. Jag vill juh inte vara lär i någon som inte är kär i mej, och det var jag juh faktiskt så jag hade tolkat situationen. Efterår kan jag komma på en massa saker som inte skulle ha fungerat mellan oss...till exempel avståndet. Men nu när jag försöker att behandla de anklagelser jag fick igår så är det ett så himla dumt argument! I det här fallet var jag nog dock inte kräsen...utan snarare lite rädd...det var för mycket på spel och jag visste att risken för att jag och andra skulle bli ledsna var allt för stor. Jag tog lättaste vägen ut och lämnade mitt hjärta nånstans på vägen...kanske i hopp om att han skulle hitta det, plocka upp det och göra något bra av det. Men hittills har det inte hänt...
Hittills har jag hittat ett fall av att vara kräsen och ett som inte berodde på något sånt. Så frågan kvarstår fortfarande...är jag kräsen? Jag tror att jag blir det om jag inte känner ömsesidigt gillande från första början, alltså gillande som i att jag är mycket intresserad av dej och du är mycket intresserad av mej. Jag behöver inte bli kär på en störtsekund men jag ger det heller inte chansen förrän jag vet att jag har en chans. Jag tror att det är min överlevnadsinstinkt som sätter käppar i hjulet för mej...jag vill inte bli ledsen för något som inte var värt något och därför går jag inte djupare än vad jag ser att den andra gör. Jag har nog utvecklat kräsenhet...:)...TYPISKT!!
Sanning eller lögn?!
Så tokigt det kan bli ibland! Saker man aldrig hade förväntat sej händer faktiskt ibland, och det är jättesvårt att inse att det faktiskt händer?
Är det möjligt att jag har funnit sådan glädje i någon som innerst inne är så ledsen? Är det möjligt att jag faktiskt kan göra någon skillnad? Är det möjligt att ens vara så ledsen?
Jag tror att varje människas liv är uppbyggt av stora och små byggstenar. Dessa byggstenar kan både vara personer och materiella ting, som en vän eller vad som helst, en dator kanske. Det som faktiskt är av betydelse med detta är att om man ser till de byggstenar som utgörs av andra människor så har de oftast mycket olika egenskaper. Man har någon som fungerar som en stöttepelare, någon som fungerar som en glädje, någon som fungerar som en party människa? men dessa byggstenar fungerar inte heller utan varandra. Man kan inte bara ha en stöttepelare om inte man kan finna glädjen någonstans för hur ska man då ta sej vidare från den punkt där man behöver stöd till den punkt där man faktiskt klarar sej bra själv?men inte ensam?
Jag och Niklas förde en diskussion idag om olika människors problem. Som exempel kan jag idag säga att mitt enda problem som jag kan komma på är hur jag ska klara mina två tentor som jag har kvar sen i våras, medan Niklas problem var av en något värre karaktär. Men i mina ögon så är juh alltid mitt problem värst för mej för det är egentligen det enda problem som jag upplever personligen. I min värld så är juh det värst men för någon annan så finns det säkert tusen gånger värre saker att bekymra sej över. Det har hänt att jag har beklagat mej över att jag har blivit så mycket tjockare än vad jag har varit och då brukar min mamma alltid köra med argumentet att jag faktiskt inte väger över 100 kilo som många andra gör. Men i det läget så skiter väl jag i det? för just då är det jättesynd om mej som har gått upp så mycket i vikt, inte om någon annan!! Det är absolut inte så att jag inte bryr mej om andra. För om någon i min närhet har problem så kommer dessa strax att omvandlas till mina problem också? för ingen vill juh se en kompis må dåligt. Men som sagt, då har jag gjort det till mitt problem (också) och därför ökar graden på jävlighet med ganska många snäpp.
En människas instinkt är att överleva och vi gör det på de mest dolda och hemska sätten. Och när man får insikt om vad det är man faktiskt gör för att må bra eller dåligt så är det skrämmande hur dåliga argument man kan har för att tillåta sej själv att agera som en idiot. Jag lever i förhoppning om att alla är som mej vad det gäller detta, även om det är en helt ny insikt för min del. Jag hoppas så mycket att jag snart börjar tro på det i alla fall.
Jag kan bara inte vara den enda?(Se! Jag har gjort det här till mitt problem?)
