DandrikkMuskelberger

Den här helgen är jag helt ensam hemma. För några månader sedan bad jag Erik att han skulle ta med sig Benjamin och åka till Benjamins kusiner i Uppsala. Jag hade precis insett att jag inte hade varit ensam hemma mer än ett par timmar sedan Benjamin föddes (3 år!!) och jag kände att jag verkligen behövde det för att ladda batterierna. 

 

Igår åkte de i alla fall efter lunch och sedan ägnade jag eftermiddagen åt att göra ingenting, måla naglarna, göra en hårinpackning och ta en avslappnande dusch. På kvällen blev jag bjuden på middag av Bekka och Camilla, en examenspresent, på Johannes kök. Det var supergod mat och mycket trevligt sällskap. Vi avslutade kvällen på en bänk ute på stan ätandes en av Bosses supergoda glassar. Jag somnade ungeför vid 12 och tänkte att jag förmodligen skulle vakna skittidigt av att jag hade ont i kroppen men när jag vaknade och tittade på klockan så var hon halv tio. Så länge har jag inte sovit på säkert ett år! Jag brukar oftast må fysiskt dåligt av att sova mer än 8 timmar men den här gången gjorde jag inte det så sömnen var nog välbehövlig. 

 

Jag åt lyxfrukost med färska jordgubbar i min yoghurt. Jag fick dricka kaffe i soffan utan att någon körde alla tänkbara fordon runt mig eller att någon tjatade på mig att jag ska vara med och leka. Efter min slappa morgon åkte jag in till stan och shoppade lite till mig: smink på Make up store, garn, underkläder. Det blev dock en present till Benjamin (ett stort set med pärlplattor och pärlor) som jag hoppas ska kunna underhålla honom och mig nu när jag inte riktigt orkar leka på golvet. Eller egentligen blev det två presenter till B-man, dels pärlorna men också en bebisdocka med tillbehör som han ska få när Hoppan har kommit. Innan jag åkte hem köpte jag en mamma-sushi som sedan avnjöts hemma på altanen under parasollet. 

 

Resten av dagen har jag spenderat ute på altanen varvandes läsning och virkning. Jag har bara gjort det jag har varit sugen på och ätit vad jag vill när jag vill. Jag behövde den här helgen känner jag!

 

Imorgon kommer familjen hem igen, vilket jag ser fram emot trots att det har varit guld att få egentid. Idag har jag nog slappat så mycket att jag till och med kan tänka mig att jag kommer att vara rastlös nog för att städa lite imorgon. :)

 

Nu ska jag nog spela lite tv-spel som topping på den här dagen!

Jag är trött på att inte kunna ligga, sitta eller stå bekvämt. Jag är trött på att inte nå mina fötter utan att få andnöd, arg bebis i magen och ont lite här och där. Jag är trött på att inte kunna gå promenader utan att få ont och jag är trött på att bara bli fetare och fetare.

 

Nu vill jag att bebisen ska komma! Jag vill kunna knyta mina Converse! Jag vill kunna sova bekvämt och kunna vända mig hur som helst under natten. Jag vill kunna promenera utan att fundera på om en liten promenad kommer att ta skitlång tid på grund av magont. Jag vill bli smalare och lättare! Jag vill träffa bebisen och få se vem vår nya lilla familjemedlem är!

 

Snälla, kan någon tala om var man kan köpa en portion tålamod!

 

Det slog mig dock för typ fem minuter sedan att jag inom en månad (max en månad + en vecka) aldrig mer kommer att vara enbarnsförälder utan faktiskt vara mamma till två små skitar. Det är ju helt galet! Jag kommer att gråta floder när Benjamin träffar sitt syskon för första gången. Jag undrar så om det är en lillebror eller en lillasyster. Jag är samtidigt väldigt glad över att inte veta vilket kön Hoppan har för det är så spännande att ha det kvar tills jag får träffa honom/henne (har inte riktigt accepterat ordet hen än). Det får bli min belöning för ett väl utfört förlossningsarbete också. 

 

Igår tog jag av mig förlovningsringen för den började kännas lite trång. Min fina, fina vigselring kommer nog klara hela graviditeten. 

 

Nu är jag i vecka 36 + 4... Det är bara att kämpa vidare!