DandrikkMuskelberger

Jag är trött på att inte kunna ligga, sitta eller stå bekvämt. Jag är trött på att inte nå mina fötter utan att få andnöd, arg bebis i magen och ont lite här och där. Jag är trött på att inte kunna gå promenader utan att få ont och jag är trött på att bara bli fetare och fetare.

 

Nu vill jag att bebisen ska komma! Jag vill kunna knyta mina Converse! Jag vill kunna sova bekvämt och kunna vända mig hur som helst under natten. Jag vill kunna promenera utan att fundera på om en liten promenad kommer att ta skitlång tid på grund av magont. Jag vill bli smalare och lättare! Jag vill träffa bebisen och få se vem vår nya lilla familjemedlem är!

 

Snälla, kan någon tala om var man kan köpa en portion tålamod!

 

Det slog mig dock för typ fem minuter sedan att jag inom en månad (max en månad + en vecka) aldrig mer kommer att vara enbarnsförälder utan faktiskt vara mamma till två små skitar. Det är ju helt galet! Jag kommer att gråta floder när Benjamin träffar sitt syskon för första gången. Jag undrar så om det är en lillebror eller en lillasyster. Jag är samtidigt väldigt glad över att inte veta vilket kön Hoppan har för det är så spännande att ha det kvar tills jag får träffa honom/henne (har inte riktigt accepterat ordet hen än). Det får bli min belöning för ett väl utfört förlossningsarbete också. 

 

Igår tog jag av mig förlovningsringen för den började kännas lite trång. Min fina, fina vigselring kommer nog klara hela graviditeten. 

 

Nu är jag i vecka 36 + 4... Det är bara att kämpa vidare!