Nyvaken 15.20
Jag trodde att jag skulle ligga och vara lite sådär halvvaken från ungefär klockan 13 men icke sa nicke, jag har sovit som en gris på Stilnoct (Erik lärde mig en ny sömnmedicin igår). När Erik väckte mig insåg jag att jag var vansinnigt sugen korvstroganoff (?!), det var typ det enda jag kunde tänka på. Så nu ligger korven på diskbänken på tining, mycket relevant information känner jag!
Camilla och Davids plutt har kommit också och det verkar som att allt har gått bra. Nu har verkligen alla (i Linköping) en bäbis utom jag... Maja och Lina, don't you worry, det kommer inte bli någon här på ett bra tag heller!
I natt när jag jobbade hörde jag att en av de boende var vaken så jag gick in till honom för att kolla läget. Jag hittar honom gapskrattandes i sängen, han fick knappt luft för att han skrattade så mycke! Det är så roligt att se sådana uppenbara känslor från honom. Ibland kan det se ut som att de som bor på mitt jobb är helt ovetandes om omvärlden (på grund av deras handikapp) så därför är det så roligt att se när de skrattar, blir arga, surar, mår gött och en massa andra känslor. Oavsett om någon blir arg eller sur så känns det så skönt att veta att de åtminstone kan uttrycka känslor (ibland). Tänk dig själv ett liv där du aldrig får uppleva någon annan känsla än apati eller att ingen förstår vad du känner när du väl känner det... skulle inte det vara hemskt? Tänk dig att alla alltid antar att du bara har det okej... Usch, jag skulle nog bli galen!
Under till exempel högstadiet så kändes det lite som att alla alltid antog att jag var på bra humör. Jag skrattade ofta och surade sällan. Ibland när jag kom hem så kunde jag gråta för att ingen såg igenom mig de dagar som jag faktiskt inte mådde så bra eller var på bra humör. Jag kände mig pressad att alltid vara den som var stark, att alltid vara glad, att alltid vara positiv, för det fanns alltid någon som behövde dessa styrkor från mig. Jag ville att någon ibland skulle fråga mig hur det egentligen stod till och att de verkligen skulle ställa frågan uppriktigt inte bara "hur ere me dej då?". Det var nog inte så illa som jag upplevde det, högstadiet är en känslig period i alla människors uppväxt, men jag tänkte verkligen på det och jag tänkte på det ganska ofta.
Det är skillnad idag! Jag vet vem jag är, även om jag vissa dagar har down-perioder, och jag vet vilka kompisar jag har! Jag vågar tala om att jag till exempel är ledsen eller arg även om jag i många lägen fortfarande försöker agera som den starka. Jag vill vara en stöttepelare för den som behöver det och skillnaden mellan nu och under högstadiet är att nu har också jag personer i min närhet som vill vara min stöttepelare när jag behöver det. Tacka gudarna för det!
Nu ska jag nog börja och laga lite mat för jag håller på att svälta ihjäl! Jag blir juh så hungrig när jag svälter, eller som jag sa (samtidigt som jag grät för att jag var så hungrig) häromveckan när jag var JÄTTEhungrig: "Jag förtvinar av hunger och jag blir så förtvivlad när jag förtvinar!"
Jag saknar er Maja, Lina, Maria, Sara, Emelie, Astrid och Ellen!
