DandrikkMuskelberger

Jag har ett problem! Jag vill alltid vara "den perfekta patienten". Detta innebär att jag aldrig vill klaga över hur jag mår eller att något är jobbigt när jag pratar med till exempel vårdcentralen eller barnmorskan. Ett ganska så skitbra exempel är ju förlossningen med Benjamin. Från tisdag runt 17 till fredag 18.30 hade jag värkar var tionde minut. Jag mådde riktigt dåligt sista ett och ett halvt dygnet på grund av ingen sammanhållen sömn, ingen mat och konstant eldsmärta i ryggen som dessutom gjorde att jag inte under några som helst omständigheter kunde ligga ner. Trots allt detta så gnällde jag inte ett pip när jag ringde till förlossningen... jag ville ju inte gnälla innan jag var nog öppen för att ha ont på riktigt. "Den perfekta patienten" gnäller INTE när denne bara är öppen tre cm punkt slut. Därför var jag också öppen 10 cm när jag kom in till förlossningen... det var ganska lång tid som jag kunde ha fått lustgas och fortfarande varit den perfekta patienten men det är ju inte så lätt att veta. :) 

 

Den här graviditeten börjar problemen med att vara "den perfekta patienten" tidigare. "Den perfekta patienten" går nämligen upp mellan 10-12,5 kg för mer väger inte en graviditet. Hur bra tror ni att det kommer att gå att vara perfekt när jag nu i vecka 25 har gått upp 8 kg?! Varje dag tänker jag på hur stor jag är den här graviditeten och jag känner mig för stor om magen, för bred om röven och för tung för tidigt. Det roliga är att jag inte är ett dugg orolig för att inte kunna gå ner kilona efter att bebisen kommit. Jag bryr mig ärligt talat inte en endaste skit om det men däremot hatar jag att jag inte kommer att ha "den perfekta graviditeten". Skulle jag ha det får jag ju inte gå upp mer än 12,5 kg...

 

Gräver jag ner mig i detta? Lite... men inte mer än att jag förstår att jag är fånig. Blir jag deppig 8inte deprimerad i dess verkliga betydelse!!) över detta? Ja, faktiskt. Jag tänker att jag kanske borde ta upp dessa tankar med min barnmorska imorgon men vet ni vad, det gör ju inte "den perfekta patienten". "Den perfekta patienten" klagar aldrig utan frågar istället intresserat av helt oviktiga sjukvårdsrelaterade saker. Jag blir så trött på mig själv! Vi får se hur jag gör imorgon helt enkelt...

 

I övrigt mår jag faktiskt jättebra nu! Jag har ju haft jätteproblem med nerver i kläm i ryggen men det har varit lugnt den senaste veckan. 

 

Nu ska jag umgås med min man över ett parti Super Mario på Wii U.

 

 

Cirka en minut efter att jag har ätit något sött ballar Hoppan ur och sprattlar runt i hela magen. När jag sitter på möte eller lägger mig ner för att vila skickas det visst också några roliga signaler till livmodern för det blir ett himla liv. Förra lördagen presenterade sig Hoppan för sin pappa också. Det är verkligen så mysigt när man äntligen börjar känna sitt nya lilla hjärta. 

 

Det var det mysiga med att vara gravid. Vad som inte är så mysigt är att redan i vecka 20 känna sig bred som en ladugårdsvägg. Med Benjamin kände jag mig aldrig speciellt stor, även om så kanske var fallet, men med Hoppan har jag känt mig som en elefant från typ vecka 8. Nu blir jag inte längre lika anfådd när jag går så det är väl helt enkelt så att jag får börja röra på mig mer. Jag tror ju egentligen inte att det hjälper speciellt mycket mot min bredhet men jag kanske känner att jag i alla fall har försökt. Just nu ligger jag 5 kilo plus så jag knäcker nog mina 18 plus med Benjamin. Om gud vill fungerar amning som bantningsmetod även denna gång!! :)