DandrikkMuskelberger

Det första jag tänkte när jag såg Algot för första gången var: "Vad perfekt med en liten lillebror!". Det kändes så rätt! Det var ju helt självklart att det var han som skulle komma till oss. Det andra jag tänkte var (till skillnad från förlossningen med Benjamin): "Detta gör jag aldrig mer om!". Det tredje jag tänkte var: "Skulle jag någonsin föda barn igen så ska jag fan i mig ha epidural!" 

 

Varför kändes nu denna förlossning så mycket värre (Med Benjamin hade jag ju värkar var tionde minut i tre dygn)? Jag tror att jag verkligen hade trott att det skulle gå på typ 5 timmar, som för alla andra omföderskor jag pratat med. Jag har som bekant inget tålamod och har man inte det så är 12 timmar en lååång tid. 

 

En annan sak som jag tror gjorde att det kändes jobbigare var att vi åkte in till förlossningen för tidigt. Det hade varit bättre för mig att vara hemma och slappa i min bekväma hemma miljö (som under Benjamins förlossning) och sen åka in när det började dra ihop sig och bli riktigt ont. Hade det funnits plats i Linköping hade jag inte åkt in på många timmar men när vi nu skulle till Norrköping vågade jag inte chansa. Nu när vi ändå var på sjukhus tyckte jag att det kunde vara lika så bra att jag fick lustgas direkt. Detta resulterade i att jag inte hann plågas nog mycket innan jag fick smärtlindring, att jag sen inte tyckte att den fungerade. Hade jag haft riktigt ont innan jag fick lustgas hade jag nog trott att den hjälpte jättemycket och inte vågat testa att ta några värkar utan den. Jag glömde förresten att barnmorskan till slut övertalade mig att använda lustgasen igen (typ 30 minuter innan krystvärkarna började). Jag tyckte fortfarande inte att det hjälpte men jag mådde inte dåligt av den längre och tänkte att barnmorskan säkert vet vad som är bäst för mig. 

 

När Algot var 6 timmar gick han igenom läkarbesiktningen och vi fick åka hem. Jag trivs inte på sjukhus och ville därför åka hem direkt. Jag är inte rädd eller mår dåligt av att vara där men jag föredrar att få lära känna min nyaste skatt i mitt trygga, lugna hem.

 

Så, vad har jag "lärt" mig av denna förlossning? 

1. Åk inte in till förlossningen för tidigt.

2. Smärtlindra inte förrän det verkligen behövs.

3. Även om man varit vaken i nästan ett och ett halvt dygn så är det omöjligt att somna när man väl fått sin bebis i armarna. Jag somnade inte förrän sent på kvällen, trots att han föddes på morgonen. 

4. Varför ha ont när man inte måste? Be om epidural och låt dig själv vila (många sover ju till och med en stund). Jag känner ju dock mig själv och är ganska säker på att om jag någon gång skulle föda barn igen så kommer jag ligga där och ha skitont och vägra epidural för så dum är jag. Barnmorskan och undersköterska sa att jag var så stark och duktig och jag svarade uppgivet att jag bara är en stor vrång idiot. 

 

Nu ska jag fira att jag äntligen fått detta nedskrivet med en stor skål glass med strössel och chokladsås. :)