DandrikkMuskelberger

Det första jag tänkte när jag såg Algot för första gången var: "Vad perfekt med en liten lillebror!". Det kändes så rätt! Det var ju helt självklart att det var han som skulle komma till oss. Det andra jag tänkte var (till skillnad från förlossningen med Benjamin): "Detta gör jag aldrig mer om!". Det tredje jag tänkte var: "Skulle jag någonsin föda barn igen så ska jag fan i mig ha epidural!" 

 

Varför kändes nu denna förlossning så mycket värre (Med Benjamin hade jag ju värkar var tionde minut i tre dygn)? Jag tror att jag verkligen hade trott att det skulle gå på typ 5 timmar, som för alla andra omföderskor jag pratat med. Jag har som bekant inget tålamod och har man inte det så är 12 timmar en lååång tid. 

 

En annan sak som jag tror gjorde att det kändes jobbigare var att vi åkte in till förlossningen för tidigt. Det hade varit bättre för mig att vara hemma och slappa i min bekväma hemma miljö (som under Benjamins förlossning) och sen åka in när det började dra ihop sig och bli riktigt ont. Hade det funnits plats i Linköping hade jag inte åkt in på många timmar men när vi nu skulle till Norrköping vågade jag inte chansa. Nu när vi ändå var på sjukhus tyckte jag att det kunde vara lika så bra att jag fick lustgas direkt. Detta resulterade i att jag inte hann plågas nog mycket innan jag fick smärtlindring, att jag sen inte tyckte att den fungerade. Hade jag haft riktigt ont innan jag fick lustgas hade jag nog trott att den hjälpte jättemycket och inte vågat testa att ta några värkar utan den. Jag glömde förresten att barnmorskan till slut övertalade mig att använda lustgasen igen (typ 30 minuter innan krystvärkarna började). Jag tyckte fortfarande inte att det hjälpte men jag mådde inte dåligt av den längre och tänkte att barnmorskan säkert vet vad som är bäst för mig. 

 

När Algot var 6 timmar gick han igenom läkarbesiktningen och vi fick åka hem. Jag trivs inte på sjukhus och ville därför åka hem direkt. Jag är inte rädd eller mår dåligt av att vara där men jag föredrar att få lära känna min nyaste skatt i mitt trygga, lugna hem.

 

Så, vad har jag "lärt" mig av denna förlossning? 

1. Åk inte in till förlossningen för tidigt.

2. Smärtlindra inte förrän det verkligen behövs.

3. Även om man varit vaken i nästan ett och ett halvt dygn så är det omöjligt att somna när man väl fått sin bebis i armarna. Jag somnade inte förrän sent på kvällen, trots att han föddes på morgonen. 

4. Varför ha ont när man inte måste? Be om epidural och låt dig själv vila (många sover ju till och med en stund). Jag känner ju dock mig själv och är ganska säker på att om jag någon gång skulle föda barn igen så kommer jag ligga där och ha skitont och vägra epidural för så dum är jag. Barnmorskan och undersköterska sa att jag var så stark och duktig och jag svarade uppgivet att jag bara är en stor vrång idiot. 

 

Nu ska jag fira att jag äntligen fått detta nedskrivet med en stor skål glass med strössel och chokladsås. :)

 

Jag tänkte att jag, mest ändå för min egen del, ska försöka sammanfatta förlossningen med Algot. Så, here we go!

 

Någon gång vid 3-rycket på eftermiddagen pratade jag med Bekka i telefon. Under samtalet började jag känna av några obekväma värkar men de var bara obekväma, inte onda. Erik höll på med något (byggde staket eller något, jag kommer inte riktigt ihåg) så jag tänkte att det är bäst att hitta på något med Benjamin, något som jag orkade (inte köra hjullastare på golvet). Vi startade därför ett tigerkakebak. Förvärkarna fortsatte att komma men var fortfarande inte speciellt onda eller täta. Egentligen borde jag väl ha gått och vilat men jag var livrädd för att värkarna skulle avta om jag la mig ner och tog det lugnt så jag grejade på. Värkarna började väl komma något tätare någon gång under tidig kväll och då ringde Erik till svärföräldrarna, så att de skulle vara förberedda ifall de skulle behöva komma. När värkarna inte hade avtagit vid 21 ringde vi återigen till Eriks föräldrar och sa att de nog kunde komma om ett tag. Ingen brådska men det kändes ändå bra om de kunde ta sig till oss i lugn och ro. De kom väl vid 23-tiden och jag var glad och mådde jättebra. Vi satt alla i soffan och tittade på tv och pratade skit (raka motsatsen mot hur jag trodde att jag skulle reagera). Vid midnatt (de flesta tider är bara höftade för jag kommer inte ihåg) ringde jag förlossningen och kollade läget. Tur var väl det för på förlossningen i Linköping var det fullt och vi blev hänvisade till Norrköping. Anledningen till att jag ringde förlossningen innan jag tyckte att värkarna var jobbiga, var just för att jag kände på mig att det skulle vara fullt och att jag inte ville åka till Norrköping i panik om så skulle vara fallet. Efter att ha pratat med Norrköping tog jag, på inrådan, ett par Panodil för att se om värkarna lugnade sig. Då de inte hade gjort det efter över en timme bestämde vi oss för att åka.

 

Värkarna var nu onda men jag var fortfarande glad och mådde bra. Värkarna kom ungefär var femte minut men var inte helt regelbundna  tid. Med Benjamin blev aldrig värkarna helt regelbundna och de kom ju aldrig tätare än med 10 minuters mellanrum så därför var jag lite orolig för hur långt förlossningen hade kommit och om det helt plötsligt skulle bli jättebrådis. I efterhand ångrar jag att vi åkte in så tidigt för jag tror att det var det som gjorde att den här förlossningen kändes värre än den med Benjamin.

 

01.21 (tjuvkikade i min journal) kom vi till förlossningen i Norrköping och det konstaterades att jag var 3 cm öppen och att jag hade starka och fina värkar. Jag blev skitbesviken! Jag visste ju egentligen att jag inte hade kommit längre och vi skulle få stanna så det var inget med det, men den "perfekta patienten" gillar inte att komma till en förlossningsavdelning endast 3 cm öppen. Jag skämdes också för att jag inte ens kunde låtsas att jag mådde dåligt för att jag kände mig stark och peppade på att genomföra en perfekt förlossning.

 

Jag fick i alla fall lustgas, för jag tyckte väl att det var lika bra att ha det. Det här tror jag var misstag nummer 2. Av lustgasen blev jag bara yr, jag hade väl inte nog ont, och jag var för med i matchen så jag tyckte bara att gasen smakade stall och var allmänt blä. Efter ett tag testade jag några värkar utan lustgas och konstaterade att de inte gjorde ondare än de med lustgas så efter det körde jag förlossning naturell (dvs. utan smärtlindring). Jag är en idiot! Jag rekommenderar inte någon att göra det. Varför i hela friden ska man ha skitont om man inte måste!? Jag var så arg på mig själv över att jag var en idiot och arg för att inget fungerade så när sköterskan vid 05.30 erbjuder epidural gråter jag och tackar nej. Ni känner ju mig... det är inte en helt otrolig situation jag skapade för mig själv. :) Värkarna kommer nu med 10 minuters mellanrum! Är jag kass på att ha tätt mellan värkarna eller vad är det?! 

 

Vid halv 8 tar sköterskan hål på fosterhinnan så att vattnet går. Värkarna blir mer intensiva men det är inte det som jag tycker är jobbigt, utan det som är jobbigt är att jag nu dygnat och är så trött att det enda jag önskar är att få sova. Jag vet att jag säger det fler gånger under förlossningen (när barnmorskan försöker övertala mig att använda lustgas igen) att det inte är smärtan som är jobbig utan bara att jag är så trött att jag inte ens kan öppna ögonen. Halv 9 får jag värkförstärkande dropp för att Algot fortfarande ligger högt upp i bäckenet. Barnmorskan och undersköterskan vänder runt mig i sängen för att att han ska få hjälp att vrida sig ner i bäckenet. Jag talar om att jag inte kan vända mig och de svarar bara att det bara är att vara så god att göra det ändå. 9.00 har de skrivit en anteckning om att jag fått krystvärkar och 9.11 är han född. 

 

Inlägget blir sååå himla långt att jag fortsätter med reflektioner i ett nytt inlägg. :)

 

 

Att få sitt första barn är något obeskrivligt speciellt. Du går helt plötsligt från att vara "inget" till att vara mamma. Du ligger där med en hjälplös liten kotte på magen, som är helt beroende av just dig. Något som jag trodde var omöjligt har dock hänt. Jag har varit med om något lika coolt eller nästan till och med coolare. Jag har fått träffa mitt första underbara barns lillebror. Att få ett syskon till det finaste (innan Algot och Benjamin fick dela det superlativet) jag har, känns så ofantligt superunderbartbäst att jag nästan svämmar över varje gång jag tänker på det. Storebror och lillebror 4-ever!! 

Jag vaknade vid ungefär 04.00 av ganska intensiv menssmärteliknande smärta i magen. Jag trodde först att jag bara hade sovit för länge på en och samma sida (vilket brukar resultera i ont både här och där) men insåg efter att jag vänt på mig att smärtan inte hade försvunnit att det kunde vara förlossning på g. Jag låg och funderade en stund, gick på toa, gick och la mig igen (tillbaka till min lilla, lilla plats i sängen där Benjamins fötter hela tiden försökte pressa mitt huvud ur sängen) och funderade lite till. 04.35 kände jag något som skulle kunna vara en första smärtsam värk och jag kom på att det här inte kommer att bli trevligt. Hur kunde jag se fram emot det här egentligen?! Sedan blev jag faktiskt nervös. Kommer jag stå ut med smärtan den här gången också? Hur ont kommer det egentligen att göra och hur snabbt kommer det att gå? 

 

Nu sitter jag och dricker en kopp te på min pilatesboll. Vetekudden ligger på magen och tvns skräpprogram rullar i bakgrunden. Borde jag äta en smörgås mån tro?

 

Önska mig lycka till!

 

Den här ungen verkar trivas alltför bra i magen. Han/hon busar runt därinne i stort sett dygnet runt vilket resulterar i ständiga täta icke-onda sammandragningar. Jag orkar inte göra någontingoch blir ledsen när jag vill göra något som jag sedan inte orkar med. Jag har ändå tvingat mig själv att måla ett skåp i tvättstugan invändigt. Jag har precis gjort färdigt andra strykningen och har väl ungefär en kvar. Jag har hunnit läsa ut änne en bok, den senaste om Sandhamn. Den var väl typ likadan som de tidigare. Jag har tröttnat lite på dem om jag ska vara ärlig. Jag har snart läst Kristina Olssons första om advokaten Martin Benner. Den är skriven på ett lite annrolunda sätt så den är rätt okej att läsa. Jag har också virkat färdigt en noshörning och nästan en stegosaurus. Men nu orkar jag inte sitta mer i den här jäkla soffan!! Jag är sååå trött på att bara sitta här men orkar inte heller sitta ut pga obekväm sittställning, trist väder eller för bra väder. Jag utmanar er alla till att få mig mer positiv! 

 

Jag har väl egentligen accepterat att jag kanske kommer att gå två veckor över tiden innan jag får träffa Hoppan men jag har så svårt att acceptera att bara leva "brevid" min familj. Jag vill också kunna delta i vardagliga saker utan att bli helt slut eller börja gråta eller behöva sova två timmar efteråt. Jag har ju varit så bortskämd med att må så bra under hela graviditeten att det är svårt att inte kunna leva som vanligt längre. Jag hatar dessutom att helt plötsligt, utan förvarning börja gråta. Benjamin fattar ingenting och jag försöker förklara att jag är trött och att alla ibland behöver gråta lite. Han blir inte ledsen eller så men han blir lite fundersam.

 

Erik och Benjamin underhåller varandra med att bygga staket på baksidan, vara ute och cykla, gräva och rensa ogräs mellan plattorna. Erik försöker hålla Benjamin från att vilja vara med mig hela tiden och det går bättre och bättre. Oftast, när jag tar min dagliga tupplur, brukar Benjamin komma och sätta sig tyst bredvid mig och bara vara nära mig. I förrgår kunde han dock inte hålla sig utan började plocka vissna blomblad och lägga dem på mig. Det är inte lätt att vara tre år och ha världens tråkigaste mamma. 

 

Nu tänkte jag ansöka om föräldrapenning och sedan antar jag att det är dags för lunch. 

 

Jag har ju skrivit om detta tidigare... att de flesta har åsikter om huruvida man har en stor eller en liten gravidmage. Det var ett tag sedan då jag inte längre brydde nig om detta. Jag antar att ju längre graviditeten gick desto mer accepterade jag att det får bli som det blir och vara som det är. Jag är dock, med en vecka kvar till bf, glad om Hoppan kommer snart för idag stod vågen på 19 kg + och min gräns går ju vid 20! Men, i alla fall, till rubriken. Efter att ha tittat igenom gravidbilderna som superfotograf Maria Nordström tog när jag och Benjamin var på besök i Malmö (kommer förhoppningsvis upp här inom kort) så kom jag på det. Magen är inte alls gigantisk...snarare lite ostor enligt mig. Men RÖVEN däremot! Holy mother, den kommer aldrig bli sig lik! Fatta vad tyngdkraften kommer att göra med den om jag lyckas gå ner i vikt efter den här graviditeten också. Det kommer bli två svålbitar som hänger bakefter... Och trots denna mjuka, stora, gosiga stjärt så sitter jag så förbaskat obekvämt hela tiden. Älskaattvaragravid.nu. Om max tre veckor är det över och då kommer jag snart att sakna det. Allt är egentligen inte helt dumt hela tiden...men det är roligare att gnälla och det är väl det som jag har störst behov av. 

 

Allt såg förresten bra ut på kontrollen hos barnmorskan. Magen var 35 cm och huvudet ligger neråt men lite snett till höger, rörligt. Det var inget att oroa sig för, varken att huvudet fortfarande ligger rörligt eller att huvudet inte står rakt ner. Min teori är att kissblåsan blev så förbaskad över att bli så undanknuffad vid förra förlossningen så att jag inte kunde kissa, att den, den här gången helt enkelt vägrar att flytta på sig. Bebisens huvud får därmed skuffas undan inne i högra ljumsken, i alla fall tills det är dags. Idag var Benjamin och Erik med till barnmorskan. På Benjamins begäran. Han tycker att det är sååå supercoolt att det snart kommer en bebis och hur allt fungerar inne i magen. 

 

Nu ska jag gå och knyta mig. Håll tummarna för att jag vaknar av värkar och att det blir en bebis med födelsedatum 150715...det hade ju varit ett smidigt datum att komma ihåg. Dream on! säger nog min livmoder om det. 

Jag är verkligen så dålig på att hantera värme. Jag vet hur jag ska göra och jag gör det men ändå så tycker jag att värme över 25 grader är pest! Det gör ju inte saken bättre att därtill vara ganska skithöggravid. Benjamin har lekt ute på baksidan och har roat sig själv jättebra (vi började dock dagen med att klippa gräsmattan tillsammans) och jag har suttit bredvid i skuggan och virkat. Han är så fin, min storpöjks Benjamin, men jag orkar ändå inte riktigt med. Han får skäll för småsaker och jag kräver perfekt beteende från honom... men HALLÅ, han är ju bara 3 år! Vi gosar och leker ganska mycket också men det är så många gånger per dag som jag känner att jag är orättvis mot honom. Det är lite tufft nu när Erik jobbar natt och jag är ensam med Benjamin i princip tre dagar på raken och det är så skitarns varmt. 

 

Idag när jag stod och lagade mat kom tårarna. Jag var inte ledsen för något, bara så trött och trött på att vara gravid. Tårarna bara rann och det gick liksom inte att få stopp på dem. Jag grät knappt inte ens utan det vara bara en väldans massa tårar som behövde släppas ut. Benjamin undrade vad som var fel och jag förklarade att bara var som när han är trött och gnällig och bara känner för att gråta. Han köpte det och försökte istället underhålla mig... min fina pöjk. 

 

Jag har förresten gjort x antal koffeinfria islatte till mig och även provat att göra en jordsgubbsslush till Benjamin. Riktigt gott båda två även om ett par korn socker i slushen nog ändå skulle ha gjort den ännu godare. 

 

Jag antar att det blir lika varmt imöra men imöra kanske blir en bättre dag trots allt. Inom loppet av några veckor kommer jag kunna klippa gräset utan att få ont i höfterna/ryggen, kunna bära och gosa med Benjamin hur jag vill utan att få en sammandragning eller "andnöd", kunna rensa mina odlingslådor utan att få akut mjölksyra i benen, få "andnöd" och halsbränna efter 2 minuter... Välkommen till gnälligkärring.com! 

 

Imöra blir nog som sagt en bättre dag... 

Den här helgen är jag helt ensam hemma. För några månader sedan bad jag Erik att han skulle ta med sig Benjamin och åka till Benjamins kusiner i Uppsala. Jag hade precis insett att jag inte hade varit ensam hemma mer än ett par timmar sedan Benjamin föddes (3 år!!) och jag kände att jag verkligen behövde det för att ladda batterierna. 

 

Igår åkte de i alla fall efter lunch och sedan ägnade jag eftermiddagen åt att göra ingenting, måla naglarna, göra en hårinpackning och ta en avslappnande dusch. På kvällen blev jag bjuden på middag av Bekka och Camilla, en examenspresent, på Johannes kök. Det var supergod mat och mycket trevligt sällskap. Vi avslutade kvällen på en bänk ute på stan ätandes en av Bosses supergoda glassar. Jag somnade ungeför vid 12 och tänkte att jag förmodligen skulle vakna skittidigt av att jag hade ont i kroppen men när jag vaknade och tittade på klockan så var hon halv tio. Så länge har jag inte sovit på säkert ett år! Jag brukar oftast må fysiskt dåligt av att sova mer än 8 timmar men den här gången gjorde jag inte det så sömnen var nog välbehövlig. 

 

Jag åt lyxfrukost med färska jordgubbar i min yoghurt. Jag fick dricka kaffe i soffan utan att någon körde alla tänkbara fordon runt mig eller att någon tjatade på mig att jag ska vara med och leka. Efter min slappa morgon åkte jag in till stan och shoppade lite till mig: smink på Make up store, garn, underkläder. Det blev dock en present till Benjamin (ett stort set med pärlplattor och pärlor) som jag hoppas ska kunna underhålla honom och mig nu när jag inte riktigt orkar leka på golvet. Eller egentligen blev det två presenter till B-man, dels pärlorna men också en bebisdocka med tillbehör som han ska få när Hoppan har kommit. Innan jag åkte hem köpte jag en mamma-sushi som sedan avnjöts hemma på altanen under parasollet. 

 

Resten av dagen har jag spenderat ute på altanen varvandes läsning och virkning. Jag har bara gjort det jag har varit sugen på och ätit vad jag vill när jag vill. Jag behövde den här helgen känner jag!

 

Imorgon kommer familjen hem igen, vilket jag ser fram emot trots att det har varit guld att få egentid. Idag har jag nog slappat så mycket att jag till och med kan tänka mig att jag kommer att vara rastlös nog för att städa lite imorgon. :)

 

Nu ska jag nog spela lite tv-spel som topping på den här dagen!

Jag är trött på att inte kunna ligga, sitta eller stå bekvämt. Jag är trött på att inte nå mina fötter utan att få andnöd, arg bebis i magen och ont lite här och där. Jag är trött på att inte kunna gå promenader utan att få ont och jag är trött på att bara bli fetare och fetare.

 

Nu vill jag att bebisen ska komma! Jag vill kunna knyta mina Converse! Jag vill kunna sova bekvämt och kunna vända mig hur som helst under natten. Jag vill kunna promenera utan att fundera på om en liten promenad kommer att ta skitlång tid på grund av magont. Jag vill bli smalare och lättare! Jag vill träffa bebisen och få se vem vår nya lilla familjemedlem är!

 

Snälla, kan någon tala om var man kan köpa en portion tålamod!

 

Det slog mig dock för typ fem minuter sedan att jag inom en månad (max en månad + en vecka) aldrig mer kommer att vara enbarnsförälder utan faktiskt vara mamma till två små skitar. Det är ju helt galet! Jag kommer att gråta floder när Benjamin träffar sitt syskon för första gången. Jag undrar så om det är en lillebror eller en lillasyster. Jag är samtidigt väldigt glad över att inte veta vilket kön Hoppan har för det är så spännande att ha det kvar tills jag får träffa honom/henne (har inte riktigt accepterat ordet hen än). Det får bli min belöning för ett väl utfört förlossningsarbete också. 

 

Igår tog jag av mig förlovningsringen för den började kännas lite trång. Min fina, fina vigselring kommer nog klara hela graviditeten. 

 

Nu är jag i vecka 36 + 4... Det är bara att kämpa vidare!

13 juli flicka - Camilla

21 juli flicka - Maja

Nu är jag bara så trött på att få höra:

 

 

-Men oj vad stor du är om magen!

- Är du säker på att det bara är en bebis?!

- Den där kommer bli rolig (not) att föda!

- Oj vad magen har växt över helgen!

 

Tack! Jag tycker själv att jag har en gigantisk mage för tiden men det räcker nu. Vad vill du att jag ska göra med den kommentaren? Äta mindre? Tacka? Skämmas? Inte vet jag... Jag har hela den här graviditeten tyckt att det har varit jobbigt att jag fått stor mage så snabbt och att jag kommer gå upp minst 20 kg. Jag tänker på det nästan varje dag (läs inlägget om att vara den perfekta patienten för mer förståelse) så varför tycker alla att jag ändå måste påminnas? Varför har man helt plötsligt rätt att kommentera hur fet någon är, bara för att hon är gravid? 

 

Jag förstår att ingen menar något illa. Jag kan också skoja om det. Man får gärna kalla mig "tjockis", på riktigt, för det är ju bara normalt när man är gravid. Jag tycker bara inte att det är jätteroligt när folk uttrycker att jag i princip är "för stor". 

 

Jag läste ett inlägg som någon skrivit på Facebook där hon och andra uttryckte hur de aldrig varit "normalstora" för sin graviditetsvecka utan alltid haft en för liten eller för stor mage. Det är ju skrämmande hur mycket andra tycker sig ha rätt att lägga sig i och kommentera andras graviditeter. Värst tycker jag nog ändå att det är med kommentarer från andra kvinnor som också fått barn. De om någon borde ju veta ungefär hur skojiga dessa uttalanden känns. 

 

Hoppan har haft en extrem tillväxtperiod och magmåttet har gått från 23 cm till 29 cm på 28 dagar. På kurvan har magmåttet hoppat från mittenstrecket till det översta på den tiden. Vad ska jag göra åt detta då?! Ingenting I suppose... Hoppan växer väl precis som han/hon vill. Att jag nu i vecka 29 redan gått upp 12 kg, det skulle jag kunna ha påverkat. 

 

Jag blir så förbaskad över att jag ens bryr mig! Jag skiter egentligen i om jag går upp 20 kg! Jag skiter egentligen i om magen blir så stor att jag inte kan se mina egna fötter! Jag skiter i att benen ser ut som Nilens floddelta på grund av alla åderbråck... bara Hoppan mår bra och växer som han/hon ska. 

 

Jag hoppas dock att magmåttskurvan har planat ut vid nästa besök hos barnmorskan... annars kanske något inte är som det ska med lilla bebisen. 

 

Nu ska den här tjockisen mysa lite med magen och sen blir det hopp i säng med min bok.

 

 

 

Det är så annorlunda att vara gravid med sitt andra barn. Förutom alla fysiska saker som känns och är annorlunda så tycker jag också att känslan är annorlunda. Ända sedan jag kände de första sparkarna från Hoppan så har jag älskat den lilla personen som ligger och skvalpar i magen. Med Benjamin var det så svårt att förstå att det faktiskt var en person, mitt barn, som låg i magen och som snart skulle komma ut. Nu vet jag ju att det kommer komma en ny fin liten människa ur den där stora magen. På kvällarna nu brukar jag ligga och smeka magen och genom beröring visa Hoppan att jag är här och att jag älskar honom/henne. Inne i mitt huvud så pratar jag med Hoppan i stort sett så fort jag har tid. Det känns som att jag redan nu lär att känna bebisen fastän jag inte ens vet vilket kön den har. På tal om det så tycker jqg att det börjar bli läge att gissa Hoppans kön och födelsedag. Beräknat datum är 21 juli. Benjamin föddes 3 dagar innan beräknat och var då 50 cm lång och vägde 2800 gram. Det är först till kvarn på datumen och man kan inte välja samma.